Julia Boberg

Visst har ni någon gång känt att allt är skit, att inget funkar och allt bara strävar emot en? Att allt man glädjats av och ser fram emot bara rasar ner? Det tror jag nog att ni gjort, tror alla har gjort det. Men när det väl är, så är det inte lätt och man har bara lust att sjunka genom golvet. 

Precis i den perioden är jag i nu, där allt bara är emot mig och jag har lust att försvinna för ett tag. Jag varken förstår folks tankar eller mina egna, hur folk ens kan säga och göra sånna saker och hur jag aldrig någonsin kan ta mig i skinnet och göra det som måstes göra. 

Allt ska jämt komma på samma gång! Tappa närmaste vännerna, skaffa nya vänner, träffa en kille, sket sig där, bråk med familj, allmänna livet bara rasar och allt blir hopplöst. Jag får sånt här ofta, för ofta! Och vissa personer vet precis hur man ska göra och vilka knappar man ska trycka på för att få mig att flippa. Så kommer det alltid att vara och jag vet att det kommer att finnas flera som kommer att göra de nu, antingen medvetet eller omedvetet. Med det är fortfarande rätt knappar och det är fortfarande så att jag flippar ihop.

Vissa tänker kanske också att det inte är så bra att sitta och skriva ut om sig själv så alla kan läsa, men kan då säga att detta är bara en hundradel om mig. Här står inget om anledning och konsekvenserna. Här står det bara om nuet och hur jag mår. 

Det kommer som en chock för många, att jag verkligen kan vara sån här. En sån som inte gör nått, som bara sitter och skakar, som bara har en sak i tankarna, som inte vill prata eller vara med någon, som bara vill ligga i sängen. Det är ofattbart i mångas ögon, och i mina med ibland. Det är inte mig, inte mitt skal till den brytna själen innuti. 

Ni vet, människor älskar uppmärksamhet och många, väldigt många skriver ut allt om sig för att folk ska tycka synd om en eller om man bråkar så gör man de offentligt bara för att andra ska ta en sida och sånt. Jag vet precis hur det är att ha alla emot en pga fel information till omgivningen, jag vet också hur det känns att ha alla med mig. Det är härligt, men samtidigt en stor press, för jag hatar verkligen att göra folk illa med mening och speciellt om man har med sig massa folk bakom en som egentligen inte ens har nått med saken att göra. Utan bara för att man själv ska känna sig trygg, men hur känner sig inte den andra då. Inte bra kan jag säga! 

Men där kom vi in på fel ämne. Grejen är, jag orkar inte lägga min lilla energi till att underhålla människor genom bloggen eller bjuda på mig själv just nu. Även de är ofattbart, det brukar ju vara min vardag. Men just nu, de enda som behövs egentligen, de är en person som inte sviker. Jag trodde att jag hade det, men inte längre, nu har dom svikit. Finns det verkligen ingen som alltid stannar. Jag försöker vara den som aldrig sviker som alltid finns där och som alltid gör sitt yttersta för att få andra att må bra. Och ja, oftast så går det bra. Jag kämpar på att vara den vännen som jag själv vill ha, just för att jag vet själv hur det är att inte ha den vännen! 

Vissa av er som läser känner igen er, vissa känner sig träffad av olika ord, vissa ser upp till mig, vissa ser ner på mig, vissa vill vara som mig, vissa vill förstöra, vissa skrattar, vissa blir rörd, vissa vet precis vad jag pratar om!

Kolla er omkring, finns det verkligen någon person som du förstår dig på, precis satt du vet hur den är inomsig och om det verkligen är ett skal eller genomskinlig rakt igenom? Jag tror inte på att det finns någon som känner en annan person rakt igenom, som vet precis hur den funkar. Jag trodde på det förr, enda tills man får bekräftelsen till att det är fel. 

Jag funkar inte så att jag ignorerar andras måenden. Jag vet personer som tackar mig och skattar mig så högt just för att jag inte funkar så att jag inte bryr mig. Men jag vet också att det finns människor som känner att jag skiter i dom. Och självklart är det så, man kan inte ha alla med sig. 

Vissa känner att jag förändrade deras liv, vissa känner att jag glömt dom, vissa känner att jag byter vänner hit och dit, vissa känner att jag lekt med deras känslor, vissa känner att det bara var jag som fanns där, vissa känner att det inte finns någon annan som man kan öppna sig så mycket för, vissa bara känner att dom inte vet alls eller allt tillsammans. Alla har olika känslor och det finns alltid en förklaring eller andledning till dom. Men en sak är klart, det finns inga dumma eller pinsamma känslor. Enligt mig!

Det kan handla om känslor till en hund eller en person, eller helt enkelt till en liten sak i ens rum. Det kan låta dumt när man skriver det såhär, men det är inte dumt när man kommer till känslor. Jag har vart med om många olika känslor till olika saker och människor. Men varje gång tänker jag, det är inte saken eller personen det är om det är känslan om situationen. 

T.ex. Om man mår dåligt över någon eller något som hänt med en person, då är det inte personen i fråga utan anledningen till händelsen och baktankarna i det hela. Det är inte hur personen är, det är mer vad som hände just den tiden som händelsen inträffade.
Det är svårt att förklara, men jag är säker på att som personerna som öppnar sig för mig förstår mig och hur jag menar då dom själv har vart i den sittsen.



Det känns verkligen i fingrarna att det finns hur mycket som behöver komma ut och hur mycket som helst som jag själv behöver prata med någon om. Men som jag sa, jag har ingen att öppna mig på det sättet för. Men jag försöker att vara den som jag själv behövt haft! 



Jag skriver från mina åsikter och mina tankar och känslor. 



Inte ens en bok kan förklara en annan människas liv, tankar och känslor. Men det är inte meningen att man ska rota i andras liv utan tillstånd, du har ditt eget att gå igenom och lära känna!