Julia Boberg

Min älskling, föralltid! 

Zeke vet ni redan massor om och ni vet vem det är. Men kan berätta kort!

Som sagt, när jag började att träna hoppning regelbundet på ridskolan så får man som en egen häst som man tränar och tävlar med. Och den hästen får man även välja själv. Jag hade aldrig ens en tanka på att rida Zeke då. Mina tankar var direkt på Oboy eller Fluff, men båda dom var upptagna och då blev jag riktigt ledsen. 

Men hopptlägret som hade vart då på sommaren så red jag Zeke en dag och Oboy andra dagen, det var då jag funderade på och jag skulle ge Zeke en chans. Sagt och gjort så började jag rida Zeke.

Det första året var inte direkt det roligaste, han är inte så lätt i hoppningen och jag var fortfarande en grön ryttare liksom. Kunde bara grunderna men inte mer än så. 

Men vi tränade och tränade, bättre och bättre blev vi! Bandet mellan oss stärktes och mot slutet så var vi ett. Kände varandra innan och utan, visste vilka knappar man ska trycka på. Man kände samhörigheten mellan oss två. 

Men det kom den tiden då vi var tvungen att skiljas. Det svåraste som jag vart med om, och jag tror nog inte bara det var jag som tyckte det! 

Det är verkligen tungt att sitta och riva upp allt, men jag lovar er att en dag så ska jag tillbaka dit och tillbaka till Zeke!