Julia Boberg

jag har verkligen tappat greppet om mitt liv. ända sen 9 september har jag varit nån annanstans än i mitt eget liv. helt borta, jag tappade allt när jag tappade dig. du vet vad jag känner, du vet vad jag sagt, du vet att jag ångrar mig. förlåt! när jag släppte dig släppte jag mig själv, släppte jag mitt liv. måste hitta tillbaka, till dig, till mig, till oss. minns du mig, hur bra jag mådde? minns du att jag var glad jämt, minns nån de? minns ni hur jag tappade greppet när jag tappade han? minns ni de, jag gör de, jag gör de så starkt att jag kan se mitt liv i samma perspektiv som alla andra. men jag kan inte göra nått, kan inte ändra nått, kan inte leva i de. om inte du finns med. du är de där lilla extra, som får mig att leva i mitt liv och inte utanför, du får mig att se allt på ett annat sett. du får mig att vilja gå framåt. tack, tack för att du inte lämnade mig när jag släppte dig, utan att du stannade kvar så jag kan inse vad jag gjorde. men lämnar du mig nu, då kommer jag aldrig in i mitt liv igen, aldrig!