Julia Boberg

ibland, då bara känner man att livet går under, att det inte finns nått kvar. men samtidigt så tänker man på sina närmaste. hur skulle dom reagera, skulle dom bli ledsen eller skita i de. vissa skulle väl bli "oj va hemskt" men inget mer med de, men vissa gör samma sak, iaf tänker på de och verkligen får ett hårt liv. för alla har ju en plats på jorden, även om den är så svår att hitta. ja tror många av er som läser känner mig rätt bra som person och faktiskt vet lite vad som hänt, men vissa gör ju inte de. tyvärr så kommer de fortsätta vara så, iaf ett tag till. vet aldrig när jag orkar ta fram allt i mig själv och verkligen skriva ut de till alla, kanske aldrig händer. hur som helst, så tror ja iaf alla ni förstått att jag haft dom här tankarna, vart så nära flera gånger. men tanken av omgivningen stoppar mig. jag är inte rädd för döden, bara om den vägen kommer vara annorlunda. att försvinna här ifrån känns som en självklarhet tills jag själv får den känslan när jag förlorade en nära. känner det fortfarande i hjärtat, klumpen som alltid kommer sitta kvar. det stoppar mig, vill inte att folk jag älskar och som älskar mig ska få känna samma smärta som jag fått gjort... men samtidigt så känns det som att om jag inte gör de så kommer jag aldrig att bli glad igen, må bra igen, och framför allt inte få känna den kärlek jag en gång faktiskt känt. den finns inte kvar i denna värld jag lever i. kanske ska man ta chansen och pröva den andra vägen, den kärleken som fick mig att må så bra som bara jag kan göra, den kanske finns där, de är de enda jag behöver. i sånna här tillfällen, ska man verkligen bara tänka på andra eller på sig själv, en fråga som jag frågat mig själv varje dag. ska man glömma allt och bara göra de, eller ska man tänka - tveka lite - vara nära - men gör de inte, just för att tanken slår en.. hur ska de egentligen gå till. som de är nu, så kan de inte vara, det är nått som jag aldrig kommer kunna leva med, aldrig nånsin. blir det bättre, jag ser de inte, de står nått i vägen, som en stor mur. ser inte igenom den , över den eller på sidan. ser inget, det är svart, som ett tomrum utan andetag. livet är så kort, egentligen för kort för att må dåligt, men de är nått man aldrig kommer att slippa undan. hela livet kommer man stöta på sånt som får en ner på djupet, som får en att inte se sanningen och livet i helhet. det är svårt, riktigt svårt. men ska man verkligen acceptera all den skit man måste ta, ska man bara leva vidare som inget har hänt. frågan är den vad man egentligen ska göra i sånna här situationer. om ni frågar mig så är allt jag säger "ta ingen skit, du är värd bättre. försöker nån förstöra, tänk bara, varför ska en sån liten tönt förstöra för mig i mitt liv" .. jag vet att de är lättare sagt än gjort, men den tanken ska man ha. varför ska någon annan sabba ens liv. självklart så kan allt gå åt skogen fast man tänker sådär, som de nu gjort för mig. jag är nu vilsen i en djup skog och hittar ingen väg ut. behöver dom där trygga armarna som får en att hitta ut och känna sig trygg. dom är inte lätt att hitta, leva själv är svårt, de är bland de svåraste som finns. men klarar mig sir ur sig själv och den vilsna själen, då är man en människa, inte bara de, en riktigt sjukt stark en som verkligen vill.. livet är antingen dans på rosor eller svåraste som finns, lika med kärleken. de underbaraste när de verkligen är, och de äckligaste och jobbigaste när de verkligen är den tiden..