..
hela kvällen har vart som ett mysterium. de ena efter de andra, leder till bara lättare beslut och själen bruten på flera ställen. det kommer aldrig bli helt bra, det kommer alltid sitta kvar och plåga mig, kommer alltid att trycka ner och aldrig göra mig lycklig på samma sätt som jag var innan. att bli sviken är de värsta man kan bli, att bli lämnad helt själv är som att vara mitt ute på atlanten, ingen land och trygghet i sikte, bara under ytan och vatten i lungorna snarast. vet aldrig när jag tar mig upp och siktar mot land och trygghet, om jag tar mig upp, orken att simma åt rätt håll. vart ska detta sluta, när ska de sluta, hur ska de sluta? frågor men inga svar, förrän det händer. ytan är ett skal, ett skal som jag målat till en glad gubbe, inuti är det annat, en gubbe som är målat som ledsen och ett hjärta i tusen delar. går hjärtat att laga, ibland så är de extra dåligt, ibland sprids bitarna mot ådror och lungor. andningsproblem och tårar kommer, går inte att hindra. vet vad som behöver göras men finns ingen kraft, finns ingen ork. inget finns kvar, hjärtat helt är vad som behövs. men kommer det nånsin bli helt igen, efter alla dessa svikelser, kommer det nånsin att repareras av människor och kärlek. kan ens kärlek reparera en trasig själ och ett trasigt hjärta. så många bitar som är isär och så vilsen själ kan nog aldrig bli läkt, aldrig helt! men vad gör man, sviken dagligen, finns de ens en blick som siktar mot land och trygghet. en fråga som kräver svar, men som inte finns. vad gör man?
Kommentarer
Trackback