...
hur mycket jag än försöker undvika tankarna, hur mycket jag försöker roa mig med annat, hur mycket jag försöker utesluta de jobbiga, så går de inte. sitter ännu en gång och tänker, skriver, lyssnar, gråter.
jag är så ensam, ensam i mörkret, i den stora världen. gömmer mig i mitt lilla rum för att inte känna mig liten, för att inte vara liten. livets vägar är mörka, löftet du gav mig som försvann, utan ord och varning. nu rasar världen, de enda jag begärda var tid för oss två. men nu är jag så ensam, utan dig. du kommer aldrig tillbaka, se vad du gjort med mig... jag förstod aldrig riktigt hur illa de va, jag lät dig vara ensam. jag kan fortsätta ångra, jag kan fortsätta le. men min allra högsta önskan är att ha dig här breve. kommer de att hända igen? får man hoppas på de?
Kommentarer
Trackback