offer
Fan vad livet kan vara hårt ibland, man kan verkligen känna att nu är jag på botten igen. Jag hatar att känna så, det är för ofta och för länge. Jag är nu nere i en svacka eller vad man ska kalla de, vissa säger humörsvängningar och vissa säger deppression. Jag vet inte vad det kallas och jag vet inte hur andra upplever det, men jag vet hur jag känner och jag vet vad som finns i mitt huvud. Även om det ibland kan vara så in i helvete svårt att få ut det på ett sett så man kan få en liten iblick hur det är och vad som pågår. Jag försöker att öppna mig och skriva så bra detaljerade texter som möjligt till mina närmaste som verkligen bryr sig, men det är inte lätt för dom heller att förstå fastän vissa har känt mig halva mitt liv.
Jag har vart med om så grymt många svackor där jag bara velat gömma mig och glömma bort tiden som går. Jag har haft tankar om vissa saker som inte är bra, jag har gjort dummheter som verkligen inte är bra alls, jag har gjort för mycket som egentligen förstört otroligt mycket. Allt detta pga att jag mår så dåligt, ett sett att uttrycka sig. Men jag vet inte om detta är den värsta eller bara en av dom hundra som händer dag till dag, vecka till vecka. Men jag vet, att som det är nu och som jag mår nu är inte skönt eller roligt, det finns ingen uppskattelse någonstans och allt man får är skit, all omtänksamhet från vissa människor är som bortblåst och speciellt allt skitsnack är tillbaka.
Klartecknet jag fick idag, ett tecken på att gå vidare, det måste vara det jobbigaste inom denna "linje". Att jag trodde att dom orden skulle komma förstår jag inte, och att jag trodde att det skulle ta så hårt. Jag har förklarat, jag har försökt, jag har brytt mig, jag har älskat, jag har gjort allt för personen. Men inte fan får man nått tillbaka, inte ens ett tack! Allt man får är skit och en brusten själv, igen.
Vissa personer kan verkligen förändras, även om jag jämt säger att det gör folk och man gör det åt olika håll. Men det borde finnas en gräns hos personer, hur dum i huvudet och hur känslokall man verkligen kan bli, varför uppfann inte gud det!
Jag vet inte hur jag funkar och hur jag tänker ibland, ibland så kan jag släppa taget om allt och bara brista ut i gråt, ibland så kan jag bara pina mig själv så mycket att någon får säga åt mig, ibland så bara kan jag skita i allt, ligga kvar i sängen och bara skita i allt, sova bort dagar och inte bry mig.
Jag hatar att känna deppression över någon annan, som inte förtjänar det. Jag hatar att känna att man inte duger vissa dagar. Jag hatar att människor inte kan tänka på någon annan än sig själv. Jag hatar att bry mig så in i helvete mycket för någon som inte uppskattar det.
Att vara depprimerad är inte lätt, men vad är lätt egentligen. Men att känna glädje är en kraft som man får från den som förtjänar glädjen som man ger.
Ge aldrig ut kraft till någon som får dig att må piss, men ge ut kraften till någon som får dig glad!
Jag vet att det är skitsvårt, jag vet att man mår förjävla piss, jag vet att det kan ta månader till år att gå vidare. Men peppa på, hjälp dina vänner som mår piss, skit inte i dom bara för att dom mår dåligt, det är då dom behöver dig som mest!
Jag har vart med om så grymt många svackor där jag bara velat gömma mig och glömma bort tiden som går. Jag har haft tankar om vissa saker som inte är bra, jag har gjort dummheter som verkligen inte är bra alls, jag har gjort för mycket som egentligen förstört otroligt mycket. Allt detta pga att jag mår så dåligt, ett sett att uttrycka sig. Men jag vet inte om detta är den värsta eller bara en av dom hundra som händer dag till dag, vecka till vecka. Men jag vet, att som det är nu och som jag mår nu är inte skönt eller roligt, det finns ingen uppskattelse någonstans och allt man får är skit, all omtänksamhet från vissa människor är som bortblåst och speciellt allt skitsnack är tillbaka.
Klartecknet jag fick idag, ett tecken på att gå vidare, det måste vara det jobbigaste inom denna "linje". Att jag trodde att dom orden skulle komma förstår jag inte, och att jag trodde att det skulle ta så hårt. Jag har förklarat, jag har försökt, jag har brytt mig, jag har älskat, jag har gjort allt för personen. Men inte fan får man nått tillbaka, inte ens ett tack! Allt man får är skit och en brusten själv, igen.
Vissa personer kan verkligen förändras, även om jag jämt säger att det gör folk och man gör det åt olika håll. Men det borde finnas en gräns hos personer, hur dum i huvudet och hur känslokall man verkligen kan bli, varför uppfann inte gud det!
Jag vet inte hur jag funkar och hur jag tänker ibland, ibland så kan jag släppa taget om allt och bara brista ut i gråt, ibland så kan jag bara pina mig själv så mycket att någon får säga åt mig, ibland så bara kan jag skita i allt, ligga kvar i sängen och bara skita i allt, sova bort dagar och inte bry mig.
Jag hatar att känna deppression över någon annan, som inte förtjänar det. Jag hatar att känna att man inte duger vissa dagar. Jag hatar att människor inte kan tänka på någon annan än sig själv. Jag hatar att bry mig så in i helvete mycket för någon som inte uppskattar det.
Att vara depprimerad är inte lätt, men vad är lätt egentligen. Men att känna glädje är en kraft som man får från den som förtjänar glädjen som man ger.
Ge aldrig ut kraft till någon som får dig att må piss, men ge ut kraften till någon som får dig glad!
Jag vet att det är skitsvårt, jag vet att man mår förjävla piss, jag vet att det kan ta månader till år att gå vidare. Men peppa på, hjälp dina vänner som mår piss, skit inte i dom bara för att dom mår dåligt, det är då dom behöver dig som mest!
Kommentarer
Trackback